madeleinehellmin

NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY NY BLOGG BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG NY BLOGG 

Det vore alldeles för förutsägbart av mig att en dag som denna gnällspika mig över det nykära paret som vänslades på tunnelbanan som om det bara var dom som fanns på hela jorden. Och jag skulle aldrig i livet ge mig på en namedropping av alla jag älskar och önskar en heartful day. Istället ska jag uppröra alla bittra singlar som bra hoppas att dagen ska ta slut, med att försöka förmedla hur lycklig jag är. Trots att jag inte har någon att kollektivtrafikkramas med. Ändå log jag fånigt hela promenaden hem, njöt av den kalla torra luften som abrupt i eftermiddags erstte vårvädret. Ipoden i öronen. Hade jag varit ännu mer retarderat lagd än jag redan är så hade jag dansat fram också. Eller snarare - så retarderad är jag nog, men om det inte hade varit så halt, så hade jag dansat fram. Nöjd. Tacksam. Lycklig. Unbreakable. Jag är tacksam för att jag är självständig nog att kunna vara lycklig på egen hand. Nöjd med att äntligen få valuta för det jobbiga ångestfyllda 2007 jag kämpade mig igenom. Jag var glad att jag var jag och att jag var där just då. Okej, jag ger upp. Det är obeskrivbart. Hoppas ni har haft en jättebra dag och att imorgon blir ännu bättre!

~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~

Låtar som fixar Maddes lyckorus:

Avril Lavigne - Hot
Blink 182 - I miss you
Cascada - What hurts the most

Colbie Caillat - Bubbly
Coldplay - Fix you
Coldplay feat. Michael Stipe - In the sun
Emma Essinger - Say say say (soundtracket till Fredag hela veckan)
Eskobar (vad som helst)
Jason Mraz - I'm your's
Kent (vad som helst)
Lars Winnerbäck - Kom ihåg mig då
Lifehouse - Blind
Lifehouse - First time
Lifehouse - Whatever it takes
Lifehouse - You and me
Michael Bublé - Everything
Michael Bublé - Lost
Placebo - Every you and every me
Sahara Hotnights - The loneliest city of all
Timo Räisänen - Sixteen
Veronica Maggio - Hemlighet
Veronica Maggio - Måndagsbarn

~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~

Efter att ha skrivit mitt politiskt hyperkorrekta inlägg igår om Sofis modetidning så kände jag att jag var tvungen att balansera upp det med att finna mig i den traditionella kvinnokönsrollen och ta tag i förra veckans disk. Eller det var väl snarare så att disken itself hade tröttnat på att vänta på att en händig man istället skulle komma och ta hand om den. Det som varit en diskbalja vars öde tidigare berott på mitt genusperspektiv, hade nu förvandlats till ett biologiskt experiment. Det hade utvecklat fötter och det var egentligen inte med särskilt stor förvåning som jag mötte disken promenerande halvvägs ut i korridoren. Jag tog mitt ansvar - inte som kvinna utan som vetenskapsman - och bar baljan den sista biten. Det krävdes inte Naturkunskap B för att inse att det skulle ta säkert en vecka till innan de små liven lyckades alstra vingar och flyga upp i diskhon och självrengöra sig. Så jag gav naturen en hjälp på traven.
Jag vill dock pointera att jag inte känner mig förtjänt av något Nobelpris i kemi för mitt naturvetenskapliga experiment. Min insats berodde inte på några som helst naturvetenskapliga färdigheter utan endast på ren slöhet och en modersgestalt som inte axlar kvinnorollen och ser disken som sitt främsta göromål. Härvid låter jag - så att säga - disken sköta sig själv.

Resultatet av gårdagens shoppingrunda blev ett sött ljusrosa linne för halva reapriset på Indiska, en urringad trikåtopp från Åhléns - smalt svartvitrandig och en fjärilsärmad grå topp med fint snirkelisnorkmönster från Lindex som jag hade köpt oavsett vad den hade kostat. En topp á la whatever-it-takes. På Lindex fick jag också med förra veckans "Sofis mode" - ni vet, Aftonbladets måndagsbilaga. Huvudrubriken på omslaget var "Jennifers svåra viktkamp!". Efter standardreportage efter standardreportage av typen hur man skaffar en "basgarderob" och piffar upp sin "basgarderob" och rensar ut sin "basgarderob" (dvs nerhafsad och redan allmänt känd knowledge), så kom jag fram till uppslaget med denna huvudnyhet. Det förhåller sig nämligen så att Jennifer Aniston har gått upp fem kilo efter att hon slutade röka! Och nu ska hon leva på en strikt diet med vetegroddsshake, färsk frukt, fullkornspasta med körsbärstomater, grillad kyckling, ångkokt lax med grönsaker massor med senapsfrön, fruktsorbet, torkad frukt och hela TVÅ LITER VATTEN OM DAGEN!
Och jag hade kanske tyckt lite synd om Jen...
... om hon inte varit i en win-win-situation. Icke-rökare och normalviktig istället för att se ut som en knotig benget. Vad är problemet?
...och om hon hade varit 18 istället för 38. En 38-åring måste väl ha nått den punkten då livserfarenheten och -insikten gör att hon inte bryr sig om fem kilo hit eller dit (såvida det inte är skadligt) utan har andra värden i livet att lägga energi på?
...och om hon hade behövt tillaga maten själv. Men nu har någon lagt upp dieten. Någon kommer att laga maten. Och hon skulle kunna ha tio personer anställda för att hindra henne från att äta annat än den kock-lagade maten som serveras henne. Jag tycker faktiskt inte ett dugg synd om henne.
...och om hon dessutom hade varit min väninna. Men nu utgör hon huvudnyheten i min jävla (gratis)tidning. Och jag bryr mig inte det minsta.

Jag tycker snarare att det är patetiskt att man skriver detta, helt utan distans eller kritik, och är medveten om att de som kommer att läsa detta är kvinnor som försöker eller har slutat röka helt på egen hand och fått handskas med viktkonsekvenserna av detta. Kvinnor som - oavsett vikt - är fixerade vid den, men inte heller de har tillgång varken till kostvetare som kan hjälpa dem att nå sin idealvikt (paradoxalt eftersom man aldrig blir nöjd...) eller psykologer som kan hjälpa dem att trivas med sig själva som de är.
Jag tycker det är skamligt. Jag skulle hellre se min lillebrors nationella prov-svar som Aftonbladets måndagsbilaga, där han valde att skriva om kvinnors utseendefixering med aspekten att det är onödigt. Lite riktiga jävla åsikter från riktiga jävla människor och inte ovidkommande skvaller om offentliga personer som uppenbarligen har problem med sig själva där på andra sidan Atlanten.

Med repekt för de demokratiska grundpelarna tryckfrihet och läsfrihet vill jag totalsåga tidningen Sofis mode för detta. En tidning som söker skapa ideal för vanliga svenssonkvinnor (aftonbladet-läsarna) och samtidigt kör över sin målgrupp genom att tillintetgöra deras - verklighetsförankrade - problem med det-är-mest-synd-om-Aniston-smörja. Min röst i den här demokratin säger nej tack.

En skön soft söndag framför mig. Start framför TV4:s Nyhetsmorgon med en kopp te "Mysiga stunder" som jag blev rekommenderad på Te-stugan vid Odenplan igår, luktar och smakar vidunderligt härligt. Tripp ner på stan för att se om jag hittar något vårigt att köpa - jag är på vårhumör och kommer att förälska mig i allt på stan som är småblommigt, blårandigt (ju smalare ränder desto mer love), alla platta, nätta öppna ballerinaskor, alla skira romantiska toppar, med fjärils- eller kimonoärm och allt som är perfekt, ljus-, nästan senapsfärgat gult. En annan love-at-first-sight jag haft är alla woodstockinspirerade linnen och t-shirts med hippietryck, helst slitna. Dessutom är jag sugen på att byta ut min Ö-mössa mot nån söt hatt nu när snön börjar smälta (iallafall i mitt sinne).


Helst skulle jag vilja köpa stringtofflor och glida omkring i solen med en stor öppen badväska. Jag brukar visserligen vara bland de första som fryser fötterna av mig för att jag plockar fram vårskorna lite för tidigt, men februari är kanske att överträffa sig själv...


För att motarbeta wannabemodebloggandet ovan kan jag ju påpeka att jag på stan även ska köpa färgpatroner till min skrivare. Inte bara ljust senapsgula utan faktiskt alla färger. Johodå! på återseende! *lyfter på vårhatten som jag aldrig kommer hitta/köpa/våga bära*

Alex Schulman, mannen som man älskar att hata in public men hatar att man älskar i smyg. Klarade inte av honom i början. Klarade inte av Katrin heller. Är man uppväxt med komplex för sina egna tätsittande ögon känns det sugigt när någon annan är snygg och kaxig trots sina. Tänkte "fan att folk inte vet sin plats". Det är Billybokhylle-Sverige (ja en utveckling av Kents iskalla IKEA-land) vi lever i, TA INTE TON! Men fortsätt ta ton, I surrender, det är inte ens irriterande längre, det är föredömligt och jättehärligt. När jag lever ett amazing händelsefyllt liv kommer min blogg också vara jättehärlig. Jag ska bara lära mig acceptera mitt ögonavstånd och lite sånt först. Tills dess får jag bocka och buga.